En rödinghanne i lekdräkt lämnar ingen oberörd, oavsett hur den landats, köpts eller hamnat i våra händer. Röding utgör en av de viktigaste matfiskarna i norr, vår mest färgsprakande sötvattensfisk, men också en av de mest fängslande och mest intressanta grupperna av fiskar, vetenskapligt sett. Att få fiska och undersöka våra känsliga arktiska rödingar förpliktigar dock – för fiskare såväl som för forskare.
Rödingens dagar i svenska vatten är räknade! På grund av sin extrema känslighet har rödingen i många år använts av forskare på Sötvattenslaboratoriet som en indikator på olika miljöförändringar i fjällvatten. Det må gälla effekterna av reglering, fiske, inplantering av främmande fiskarter och fisknäringsdjur, försurning, spridning av olika miljögifter inklusive radioaktivt cesium efter katastrofen i Tjernobyl 1986, och den utnyttjas just nu med svenskt bistånd för att spåra hur den globala klimatförändringen påverkar den biologiska mångfalden i arktiska sötvatten. Hur ser framtiden ut?

De nordligaste randbestånden av röding kommer sannolikt att gynnas av ökad temperatur eftersom det krävs en varm sommar, helst två, för att rödinghonorna ska nå lekmognad. Sydligare randbestånd kommer sannolikt att slås ut på grund av konkurrens och predation från andra fiskarter som gynnas av högre temperaturer, som etablerar sig allt längre norrut och allt högre upp i våra älvar. Till detta kommer de dramatiska effekterna av utplanteringen av främmande fiskarter som sik och gädda långt ovanför dessa arters naturliga utbredning.
Fisket med nät har lett till överexploatering av såväl röding som öring i många sjöar. Även riktat sportfiske har sina dramatiska effekter. I högt belägna fjällvatten kanske den uthålliga avkastningen av röding understiger ett halvt kilo per hektar och år. Om du landar tio halvkilosstora fjällrödingar i en tio hektar stor fjällsjö så har du skördat hela årets avkastning av fisk. Dessutom är nästan alla stora fjällvatten reglerade med katastrofala följder för både rödingens reproduktion och dess viktigaste näringsdjur.
Många rödingbestånd, främst de i fjällkedjans sydligaste utlöpare i Dalarna, Värmland och Dalsland – men också i de kalkfattiga fjällområdena i exempelvis Jämtland – har försvunnit eller skadats till följd av försurningen.

»Rödingar kan bli upp till 35 år, sannolikt mycket äldre«

Vi har på 100 år förlorat mer än 70 procent av alla ursprungliga rödingbestånd söder om Dalälven. Det är således inte helt självklart att det finns kvar röding i våra svenska insjöar och strömmar. Men går vi tillbaka några tusen år i tiden så var situationen en annan. Då var rödingen större, bestånden större och betydligt fler.
Redan när den mäktiga inlandsisens kant retirerat till Sydsveriges stränder för cirka 13 000 år sedan väntade rödingarna i vattnen utanför. Det näringsrika smältvattnet från glaciärerna erbjöd nya lokaler för reproduktion och övervintring. Situationen upprepas fortfarande i Arktis, och när kanadensiska zoologer 1979 lyckats upprätta en fiskspärr i Ekalluk River på Victoria Island i kanadensiska Arktis anade de knappast vad som väntade.
Under några dagar i skiftet augusti–september passerade 183 000 havsrödingar med en totalvikt på 549 ton för att leka och/eller övervintra uppströms. Denna ofantliga mängd röding i en liten grund arktisk älv avslöjar vad som kan ha mött de första
jägar- och fiskarfolken som följde iskanten norrut i Sverige – en myckenhet av matfisk vi i dag har svårt att förstå vidden av.
God tillgång på stor och fet röding blev en förutsättning för människans tidigaste bosättning i Sverige, precis som den fram till förra seklet underlättat människors möjlighet att leva ovanför odlingsgränsen, men också längs till exempel Vätterns stränder. Trots att förutsättningarna för röding i svenska fjällvatten är lika goda som på Kolahalvön, Grönland, Baffin Island, i Labrador och Alaska så flyr svenska sportfiskare svenska fjällen för större röding på de mer exotiska resmålen. Varför? Vad är fel?

Vackert livsrum. Fiske efter röding högt uppe i norr.

För att förstå vad som dimensionerar och strukturerar ett rödingbestånd, vilka naturliga faktorer som påverkar storlek, ålder, tillväxt, könsmognad, antal och storlek av romkorn, näringsval, parasitfauna, livslängd med mera (men också vilka effekter andra fiskarter och människor har på dessa karaktärsdrag och rödingens artbildning) så måste vi söka oss till orörda vatten. Var hittar vi sådana rödingvatten i Sverige? Tänk efter! Kommer du på något sådant vatten så hör av dig till mig!
Sötvattenslaboratoriets mest inflytelserika föreståndare, professor Gunnar Svärdson, menade i sin läsvärda sammanställning om våra rödingar i Fiskefrämjandets årsbok 1961, att man måste resa till Arktis för att förstå rödingens naturliga biologi. Det rådet håller jag med om och har anammat fullt ut. Förutom ett ytterst lärorikt år som gästforskare i Kanada med uppdraget att kartera rödingens ekologi och systematik i helt orörda vatten på Newfoundland och i Labrador, har jag inventerat och undersökt orörda rödingbestånd på Svalbard, Grönland, i Nunavut och Alaska under år av tjänstledighet och fritid.

Ombord på isbrytarna HMS Ymer och Louis S St-Laurent kunde jag nå de nordligaste randbestånden på Svalbard 1980 och i Kanada 1999. Andra avlägsna bestånd nåddes med helikopter, gummibåt, kanot eller till fots med nät, 1-hästarssnurra och båt på ryggsäcksramen. Självklart har jobbet på Sötvattenslaboratoriet fört mig till många svenska rödingvatten också, de flesta dock hårt påverkade av reglering, fiske och inplantering av främmande arter. I några få fall har jag dock haft förmånen att få undersöka orörda rödingvatten även på hemmaplan och min berättelse kommer därför att föra dig till vitt skilda och spännande vatten inom rödingens cirkumpolära utbredningsområde.

De arktiska rödingarna bildar ett artkomplex av flera så kallade syskonarter och utgör de nordligaste och mest utbredda av alla laxfiskar. De finns i hav, sjöar och älvar runt hela Nordpolens landområden, med undantag av de istäckta öarna i Frans Josefs Land. Utanför de norra polarområdena förekommer arktisk röding som enda fiskgrupp i högt belägna vatten i bergsområden. I Sverige finns fjällröding främst i ett sammanhängande område av sjöar och jokkar på en höjd av 400–800 meter över havet, norr om 62:a breddgraden, samt i några få djupa sjöar söderut. I många rödingsjöar i ett bälte genom Sverige, Norge, Finland, Island och Skottland har man dokumenterat multipla former av röding.
Oftast avslöjar dessa multipla bestånd olika livshistoriekaraktärer och egenskaper där skillnaden i tillväxt är den mest märkbara. I Sverige har detta lett till att man lokalt ofta har dialektala namn på de olika rödingarna, speciellt för dvärgarna. I vissa sjöar representerar dessa olika livshistoriestadier av samma population, i andra sjöar har man dokumenterat 2–3 reproduktivt isolerade rödingbestånd tillsammans.

Fin fångst. Flugfiskaren Malin Henningsson med nyfångad röding från en ensligt belägen sjö i Lappland.

I en del rödingsjöar är uppdelningen således ontogenetisk, i andra sjöar antas segregeringen ha uppstått postglacialt och i en tredje grupp sjöar är det resultatet av multipel invandring av rödingar som levt åtskilda under senaste istiden.
Tidiga analyser av det geografiska mönstret av de gener som styr sammansättningen av olika proteiner ledde till ett förslag om att Sverige koloniserats av tre olika syskonarter av röding – en sydlig storröding och två fjäll-rödingar, den ena med östlig och den andra med västlig invandring.
Dagsaktuella analyser av de nordeuropeiska rödingbeståndens mitokondrie-DNA har delvis konfirmerat denna uppfattning. Både Skottland och Sverige har koloniserats av röding från väster via Irland och från öster via Ryssland. I vissa sjöar samexisterar alltså rödingarna med helt olika invandringshistorier sida vid sida.

Oavsett ursprung så är våra rödingar tuffa, mångfärgade och formbara, de är opportunister och överlevnadsexperter och kan svälta under långa perioder. Men de är ytterst känsliga för konkurrens och snabba miljöförändringar. För att överleva i kalla och näringsfattiga vatten måste de utnyttja alla tillgängliga näringsresurser och miljöer. Detta sker genom dietskiften och spektakulära näringsvandringar och det är viktigt att bli både stor och gammal.
Rödingar kan bli upp till 35 år, sannolikt mycket äldre. De äldsta och största rödingarna hittar vi självklart i orörda vatten. Att tro att man måste fiska hårt i rödingvatten för att få upp storleken har varit en seglivad myt att slå ihjäl. På Taimyrhalvön i arktiska Ryssland kunde man bara lasta tre av de största rödingarna på en ren. Längden på kartongerna med enskilda rundfrusna havsrödingar som bars ombord till köket på isbrytaren i Cambridge Bay 1999 verkade vara bra mycket mer än en meter. Med ökad storlek minskar rödingens känslighet för naturliga fiender. Med ökad storlek ökar visserligen rödingens energibehov, men också dess möjligheter att kunna utnyttja nya näringsresurser. Med ökad storlek ökar honans antal av romkorn och med ökad ålder ökar storleken på romkornen och därmed överlevnaden på hennes ungar.
Till skillnad från lax och öring leker rödingen upprepade gånger under ett mycket långt liv. Åldern för könsmognad är mycket hög långt norrut och långt söderut, men lägre i bestånden mittemellan. Precis som alla andra djur försöker rödingarna maximera spridningen av sina egna gener genom att producera många och livskraftiga ungar.

Unik miljö. Fjällrödingens hemvist är på många sätt en unik miljö, en miljö som är på väg att förändras.

De nordligaste randbestånden lever hela sitt liv instängda i högarktiska insjöar, precis som randbestånden i de av våra högst belägna fjällsjöar som rödingen lyckades nå naturligt efter senaste istiden. Hur hittar en röding energirik mat i dessa kalla och näringsfattiga högfjällssjöar? Här gäller det, som sagt, att vara opportunist och utnyttja alla tillgängliga resurser – inklusive rödingen själv, alltså att bli kannibal.
Låt oss återvända norrut. Under somrarna 1979–1981 inventerade jag sjöarna på Svalbard och upptäckte flera okända förekomster av röding. I många sjöar uppvisade fångsten i mina översiktsnät två olika storleksgrupper av röding; små och stora. De stora rödingarna visade sig leva på de små rödingarna. De stora dominerade alltid antalsmässigt.

Men smakar det så kostar det. De stora kannibalerna ärvde alla parasiterna från de små rödingarna, och detta verkar vara den faktor som till slut tar livet av de gamla.
Parasiten jag fann är den bandmask som syns som små vita cystor på magsäck, tarm och bukväggar på de flesta rödingar och öringar i våra fjällsjöar. Den heter Diphyllobothrium ditremum och har en hoppkräftart (Cyclops scutifer) som första mellanvärd, olika laxfiskar som andra mellanvärd, och små- och storlom som slutvärdar. Den brukar felaktigt misstas för måsmask. Den riktiga måsmasken, Diphyllobothrium dendriticum, som finns i fjällvatten längre söderut, är ännu farligare och angriper mer vitala organ som lever och hjärta hos en röding. Måsmasken har olika måsfåglar som slutvärd. Medan måsmasken slår ihjäl sin värd redan då antalet cystor är ganska få, så kan en röding som angripits av dykandsbandmasken överleva som värd med många tusen cystor.

Rödingarna på norra Svalbard levde i sjöar som endast var öppna under någon månad på sensommaren, andra var istäckta året runt. Förutom röding, hoppkräftor och bandmaskar fanns det en enda art av nattslända och några få arter av fjädermyggslarver i sjöarna. När nattsländorna kläckte under några intensiva dygn i augusti så frossades det rejält. Både små och stora rödingar hade magarna fulla av nattsländor, men även snösparvar, skärsnäppor, silvertärnor, tretåiga måsar och tobisgrisslor passade på att utnyttja årets stora händelse. Vad återstod för rödingarna under resten av året? Inte mycket.
De stora rödingarna åt de små, och de små försökte hålla sig undan. I många magar hittade jag belägg för att de små rödingarna faktiskt även utnyttjade spillning från besökande alkor och måsar. På Jan Mayen filtrerade rödingarna till opch med bottensediment.

Frågan om vilka rödingar som skulle bli kannibaler och vilka som skulle ätas upp uppstod självklart under provfiskena i sjöarna mellan gravplatserna efter 1600-talets valfångare på Danskön och Amsterdamön. Medan en gravad röding trancherades på locket från kistan som vågorna frilagt ur moränvallen som skilde Jensenvatnet från Danskegattet funderade jag på hur man skulle kunna särskilja de små rödingar som snart skulle börja äta sina syskon, från de små rödingar vars lott blev att hålla sig gömda, bli könsmogna tidigt och hinna reproducera sig någon enstaka gång med några få små romkorn. Eller kunde varje liten röding, om tillfälle gavs, bli kannibal? Att återvända år efter år till kannibalbestånden i Anna-, Johans- och Wibjörnvatnet på norra Svalbard gick självklart inte att genomföra som fritidssysselsättning.

I Sverige hittade jag till slut ett liknande vatten med ett i det närmaste orört och naturligt enartsbestånd av kannibalistisk röding. I Korsvattnet fann jag det högsta naturligt invandrade fjällrödingbeståndet i jämtländska Långan. Genom provfisken med Lundgrens klassiska översiktsnät under sommarens olika månader från islossning till isläggning under åren 1987–1993 kunde jag samla in tillräckligt med individuell information om rödingarnas livshistoria, S-formade tillväxtmönster och näringsval, men också mått på hur rödingarnas huvudform förändrades med storlek och ålder i Korsvattnet.
Studierna av den pågående artbildningen hos Darwins finkar på Galapagos, som till stor del kom att handla om förändringarna av näbbens form och storlek, hade inspirerat mig att börja mäta ”rödingnäbbar”.
I Korsvattnet visade det sig att små rödingar med stor käft hade bäst kondition, det vill säga högst vikt, vilket jag tolkade som en effekt av att vara mer försigkomna vid matbordet.
Dessutom visade det sig att många av Korsvattnets rödingar började leka tidigt i livet, och att de förbrukade merparten av tillgänglig energi på att årligen utveckla rom och mjölke tills denna process i princip kom att tära på reserverna till dess krafterna inte räckte längre.
Under efterföljande somrar »valde« rödingarna att i stället lägga all energi på »bodybuilding« och tillväxt. De som kunde blev kannibaler och dessa rödingar mångdubblade sin vikt, för att återigen som mycket stora börja reproducera sig. Men nu med betydligt mer och större rom.
Det finns givetvis undantag från detta mönster. I fjällvatten med god tillgång på stora näringsdjur året runt, till exempel märlkräftor (Gammarus lacustris) och snäckor, växer de unga rödingarna för fort för att falla offer för kannibalism. I dessa sjöar bildar rödingarna i stället en enhetlig medelstor grupp och ingen röding blir riktigt stor där.

I andra delar av Arktis kan rödingarna årligen söka sig ut i saltvatten för att under några sommarveckor äta sig feta på marina resurser. De nordligaste äter sig feta på olika kräftdjur, de längre söderut äter lodda. Eftersom produktion av näringsdjur är högre i havet än i sötvatten i norr söker rödingen, precis som atlantlax när det är möjligt och lönsamt, sin huvudsakliga föda i havet. Denna havsvandring påbörjas först då rödingen nått en viss storlek. Det är en tuff fysiologisk process att simma ut i kallt, kanske underkylt, saltvatten.
I Arkvatnet, Europas nordligaste insjö, vandrade rödingar ut först vid en ålder av cirka 15 år, och mina genetiska analyser antyder att inte alla återvände. För övervintring och reproduktion måste havsrödingarna, till skillnad från lax och öring, alltid återvända till sötvatten. Medan övervintring kan ske i främmande älvar, sker leken dock alltid i de älvar där de en gång i tiden fötts.

I samband med leken kan havsrödingen tvingas stanna upp till två år i sötvatten – först sensommaren, hösten, vintern, våren och den andra sommaren innan leken kunde ske sent under andra hösten. Därefter tvingas de stanna en andra vinter och vår innan islossningen gör det möjligt för de utmärglade havsrödingarna att åter ta sig ut till havs.
Eftersom en havsröding som väl påbörjat sin årliga näringsvandring intar hela sitt årsbehov av näring under några veckor i havet, måste dessa lekrödingar återställa sin viktförlust med hela 40 procent. Under en god sommar kan dock en stor utlekt havsröding under sommaren i havet dubbla sin vikt.
I de sydligaste bestånden av havsvandrande röding, i till exempel södra Labrador, upphör många havsrödingar att vandra ut i Atlanten efter några år. Då har de blivit stora nog att klara konkurrensen från andra fiskarter i systemet och kan nu utnyttja vissa av dessa forna konkurrenter som mat. Dessutom slipper de det årliga gatloppet genom sjöar med gädda, framför allt under återvandringen då vattentemperaturen gjort dessa predatorer än mer aktiva.
Medan de nordliga havsrödingbestånden ofta leker i korta älvar, tvingas sydliga havsrödingsbestånd att simma långa sträckor upp till sina lekbottnar. Men vad har dessa havsvandrande rödingar med våra svenska fjällrödingar att göra? Jo, deras ursprungliga biologi bidrar till förståelsen och kunskapen om de omvärldsfaktorer som begränsar rödingens utbredning, och deras känslighet för konkurrens och predation från andra fiskarter. Faktum är dock att våra fjällrödingar trots många tusen års instängning i fjällsjöar fortfarande utför näringsvandringar, oftast inom sjön men även upp i tillopp till andra sjöar som är mer produktiva.

På slutet av 1980-talet undersökte forskare varför rödingen i Visjön i Indalsälvens sydliga gren sommartid sökte sig uppför ett litet tillopp till en mindre vattensamling på fjället. Den lilla sjön visade sig ta emot näringsrikt avloppsvatten från Storlien och fick därför en extremt hög produktion av djurplankton under sommaren. Detta lockade upp röding som i storleksintervallet 20–25 centimeter kunde öka sin vikt trefaldigt under två månaders frossande.

Eftersom istäcket skapade syrgasbrist i den näringsrika sjön tvingades rödingarna återvända ned till Visjön innan vintern kom. Denna så kallade fäbodvandring till mer produktiva sommarbeten har även konstaterats hos öring. I den reglerade Torrön, högst upp i den nordliga grenen av Indalsälven, kunde vi konstatera en annan form av näringsvandring. Här fångade vi de minsta rödingarna på djupa bottnar, de medelstora ute i pelagialen (de fria vattenmassorna) 0–12 meter under ytan, medan de största och äldsta återfanns på grunda bottnar nära land.
Eftersom rödingen kläckts på grunda lekbottnar eller i de två stora tilloppsälvarna, Holderströmmen och Gånälven, beskriver Torröns röding en resa med uppehåll på olika djup under olika perioder i livet. De rödingar som fångades djupt i Torrön hade framför allt ätit av små fjädermyggslarver (Chironomidae) och ärtmusslor (Pisidium).

De pelagiska rödingarna hade ätit djurplankton och de större rödingarna närmare land hade också ätit olika ytinsekter, bottenlevande insektslarver och den inplanterade pungräkan Mysis relicta. Den senare planterades in i Torrön 1957 i ett försök att kompensera bortfallet av de större bottendjuren som normalt skulle ha funnits på de grunda bottnarna i Torrön, men som helt försvunnit efter att Torrön börjat dämmas och regleras med en amplitud på 13 meter för produktion av elkraft 1937.
Det är kanske dags att runda av med lite information om vad reglering av fjällvatten och ökad konkurrens om alltmer begränsad näring har fått för konsekvenser för röding.

Ganska snart efter att en reglerad fjällsjö dämts och börjat regleras onaturligt med lågvatten på vårvintern i stället för tvärtom så försvinner de viktiga näringsdjuren längs de grunda och torrlagda stränderna. Det är främst de för laxfiskar så betydelsefulla märlkräftorna (Gammarus lacustris), olika arter av dagsländor, nattsländor, bäcksländor och snäckor som snabbt utrotas. Dessutom frystorkar rödingens rom på de torrlagda lekbottnarna under isen.
Efter att ha känt sig grundlurade av kraftbolagen krävde fjällborna statliga insatser för att kompensera förlusten av öring och de allt sämre bestånden av röding. Ett sådant försök var att flytta upp pungräkan Mysis relicta – stapelföda för unga rödingar i Vättern – till Torrön. Mysis visade sig vara mycket effektiv på att äta djurplankton, och kom därför att konkurrera ut stadier och arter av fisk som var beroende av djurplankton – den enda resursen som i princip återstod i den reglerade fjällsjön sommartid. Vintertid fanns det inget att äta, annat än små bönmusslor och fjädermyggslarver. Sedan 1980-talet är alla överföringar av Mysis relicta stoppade.

Just konkurrensen om djurplankton är central i beskrivningen av rödingens allt mer bekymmersamma situation i fjällsjöarna. Då röding och öring förekommer i enartsbestånd, kan båda arterna betraktas som opportunister, dock med födovalet i första hand riktat mot den artrika bottenfaunan av kräftdjur, snäckor och insekter i strandzonen.
När rödingen är ensam förekommer den dessutom i både rinnande vatten och sjöar – i den förra miljön främst i samband med reproduktion och i den senare för tillväxt. Då röding och öring samexisterar uppstår en näringsrelaterad konkurrenssituation, där öringen mer markant utnyttjar näringsdjuren på grunt vatten och den sommartid mycket rika tillgången på ytinsekter, medan den mer flexibla men mindre aggressiva rödingen då tvingas utnyttja den mycket lågproduktiva pelagialen och dess små djurplankton.

I lägre belägna rödingsjöar är öringen dessutom en mycket betydelsefull predator på småröding och övertar rollen som populationsreglerare av rödingen. Hårt selektivt fiske efter öring ger rödingen ökat utrymme, vilket resulterat i ökade fångster av allt mer småvuxen röding.
Segregeringen mellan arterna bryts vintertid, då den till vinterförhållanden betydligt bättre anpassade rödingen aktivt kan utnyttja de rika näringsresurserna av till exempel märlkräftor (Gammarus lacustris), snäckor och olika akvatiska insektslarver längs stränder och bäckmynningar, medan öringen bidar vintern i en form av dvala.
I reglerade sjöar förstärks rödingens beroende av planktondiet ytterligare med allt sämre individuell storlek, tillväxt och kondition som följd medan de omfattande skadorna på näringsdjuren på grunda bottnar medfört att öringbestånden mer eller mindre försvunnit. Denna successiva övergång från kannibalism och bottendjursdiet till en allt snävare planktondiet hos olika sjölevande rödingbestånd i successivt allt större konkurrens gör rödingen allt mer pelagisk och småvuxen, ekologiskt allt mer lik småsik.
Genom sina betydligt effektivare möjligheter att utnyttja djurplankton som näring utgör siken en än mer allvarlig näringskonkurrent till röding och i lägre rödingsjöar där djurplankton blivit rödingens sista näringsrefug har sikinplanteringar inneburit att rödingen helt konkurrerats ut.
Att rödingen gäckar oss kanske inte är så anmärkningsvärt med tanke på dess reserverade levnadssätt och det faktum att bestånden blivit allt färre, mindre och dessutom allt mindre i storlek. Om rödingen ges tid och utrymme så kan dock även den hinna anpassa sig till förändringarna. Det sker dock inte över en natt, det kan ta många generationer.

Rödingen i Hornavan äter småsik, rödingen i den reglerade Torrön påstås nu leka djupare – under sänkningsgränsen. I Vättern har rödingen anpassat sig till gäddor och stora abborrar på lekplatserna genom att via nors och siklöja växa sig extremt stora innan de blir könsmogna och i Rostujávri, vårt nordligaste rödingvatten av betydelse, flyr rödingen nedströms i de båda utloppen när temperaturen i den grunda sjön blir för hög under sommaren och när konkurrensen från det allt mer temperaturgynnade beståndet av harr blivit övermäktig.